Imorgon ska jag åka hem för några dagars ledighet. Tänka. Känna. Andas. Skratta. Släppa lite på ventilen. Den här sommaren har jag levt som en maskin. Inte visat några känslor utåt. Tagit kritik med ett enkelt okej, lett falska leenden och sagt artiga fraser. Inuti har det sprakat och exploderat och varit full orkan. Jag har varit osäker på allt, känt mig otillräcklig, ful och dålig. Men också varit stolt. Stolt över att jag inte har gett upp. Stolt över att jag har varit i tid varje morgon och gjort mitt bästa hela dagarna. Förjävla stolt. Även fast ingen har sett de kamper jag har vunnit. Ingen förstår hur mycket det här kräver av mig. Ständig prestation. Men jag är ju en maskin, det här ska givetvis bara funka? Nej, så är det inte. Jag är människa. Jag är känslig och obalanserad och skör. Jag är tonåring och mitt liv är under stor förändring. För att hålla huvudet kallt i en sån situation så måste man hålla andan, hålla fasaden uppe och stänga in sina känslor. Tills det spricker eller tills man får andas lite. Det ena har redan hänt, imorgon ser jag till att det andra händer. Imorgon. Äntligen. 

Vad vore vägen utan gupp?