Ibland undrar man varför man fortsätter kämpa. Dom där mornarna när man går upp tidigt för att mocka skit, släpa hinder och borsta tills man är helt slut i kroppen. Eller när det är 25 minus och man ska ut i mörkret och ta hand om hästen i stallet. Sen kommer ljusglimtarna. Ögonblicken då allt bara funkar och man är helt sammansvetsad med sin häst och man bara känner hur man kan kontrollera så mycket kraft och så mycket muskler under sig. När det bara klickar och allt faller på plats. Då vet man, att det här är värt varenda sekund av jobb och slit. Det är värt att träna och nöta i timmar i ridhuset.  Ett sådant ögonblick inträffade idag när jag tränade dressyr. Och som jag har jobbat för det!